Det har sagts förut och det kommer att sägas igen; livet är en berg- och dalbana. Den där känslan av att det går upp och ner ökar när man befinner sig i gränslandet, jag menar livet mellan två jobb. Det här är en ny erfarenhet som på många vis ökar min förmåga att leva mig in i andra människors känsloliv. Självklart vill jag jobba och detta är en erfarenhet som jag hade velat vara utan. Men jag lär mig ju om människor. Jag vet att det tar energi att söka jobb och att det tar energi att hålla upp en god min när vänliga människor frågar "Hur går det?". Hmm... Jag befinner mig ändå i en bra situation där jag har vänner, familj och gemenskap. Jag finns i ett sammanhang som vill ha mig där. Men jag erkänner, jag trodde aldrig att jag som är så kavat och arbetsvillig skulle vara utan jobb. Förstår inte hur Gud tänker.