Efter några minuters spel tre mot tre i den lilla sporthallen kan jag knappt andas eftersom jag inte har värmt upp och dessutom är otränad. Känns som om jag ska kräkas om jag tar ett löpsteg till. Vilar lite. Kommer igen. Springer som en galning. Blir bortfintad. Snubblar på mig själv. Missar mål. Springer som en galning igen. Försöker tänka. Passar rätt. Någon gör mål. Svetten lackar. Krigar om bollen. Väger för lätt i närkampen. Stänger av passningsyta. Stjäl bollen. Springer. Fajtas. Svettas. Efteråt bränner det i musklerna som redan börjat bli stela. Träningsvärken kommer smygande. De tidigare så färglösa benen är fulla av mer eller mindre ömande blåmärken, de ömaste känner jag av till och med när jag sover. Lycka kan ibland vara att få stänga av allt och bara lira lite innebandy.

De syns inte så väl men de finns där...