"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utom det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen."
(Joh 1:1-9)

Jag längtar efter sommar. Jag vill ha sol och värme. Jag vill använda mina nya shorts, jag vill sola med en bok i handen. Jag vill gå utan strumpor och skor, eller i alla fall utan strumpor. Jag vill simma i en stilla sjö och hoppa ner i havet. Jag vill umgås med min familj (hela familjen) och vänner. Jag vill vara vaken för länge bara för att det är ljust och jag vill vakna av att solen lyser upp hela rummet. Jag vill halvslumra på gräsmattan. Jag vill springa. Jag vill äta en glass i Göteborg och titta på människor. Jag vill träffa de där vännerna som jag träffar alldeles för sällan. Jag vill åka på konferens och tala om livet och tron. Jag vill köra bil. Jag vill ha sommar. Men å andra sidan kommer jag nog mest att jobba i sommar, fast jag skall i alla fall få träffa hela familjen.

...i Borås.

Så fult men så fint.
Ibland tror jag att alla skolor är precis likadana, helt klart är de inte det men jag får en känsla av att känna igen mig. En grusplan som den som fanns där jag växte upp, vi spelade brännboll där när vi hade gymnastik, för så hette det när jag var liten; gymnastik. Nu har de nog idrott och hälsa där, fast de spelar nog fortfarande brännboll.

"Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor."
(1 Kor 15:19)

För körledaren. En dikt av Korachs ättlingar.

Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma,
när får jag träda fram inför Gud?
Tårar har blivit min föda
dag och natt.
Ständigt frågar man mig:
"Var är din Gud?"
Jag överväldigas av sorg
när jag minns det som var,
hur jag gick i den Mäktiges hägn
upp till Guds hus,
med tacksägelse och glädjerop
i skaran som drog upp till högtid.

Varför är du tyngd av sorg, min själ,
och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom,
min räddare och min Gud.

Min själ är tyngd av sorg,
därför går min tanke till dig
från Jordans och Hermons land,
från Misars berg.
Djup ropar till djup
i dånet av dina forsar.
Alla dina brottsjöar
slår samman över mitt huvud.

Om dagen skall Herren skänka sin nåd,
om natten skall jag sjunga till hans ära
och be till Gud som ger mig liv.

Jag säger till Gud, min klippa:
Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande,
plågad av fiender?
Det skär mig in i märgen
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar:
"Var är din Gud?"

Varför är du tyngd av sorg, min själ,
och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom,
min räddare och min Gud.

(Ps 42:1-11)

"...det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja." (Filemon 1:14)

Göteborg i mitt hjärta.

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. (1 Kor 1:18-25)

Visst är det fint med lite uppmärksamhet?! Emma-Karin (bloggar om burkar och familjeliv) och Kim (bloggar om poesi, kläder och Stockholm) har båda länkat till mig och uttryckt positiva ord om mina foton. Kul!

En ort där varje väg har ett minne, där allt är sig likt men ändå inte. En ort där jag tryggt går hem i mörker.

Jag jobbar. Det är bra.

Sol. Vänskap. Samtal. Luft.

Öde.

Jag väntar. Jag väntar så ofta på bussen. Ibland här, ibland där. Kollektivtrafiken är en bra grej men jag väntar på en bil. Tänk vilken frihet att kunna åka när man vill, vart man vill. Men smakar det så kostar det. Tänk en sommar med egen bil. Åh jag minns min första sommar med körkort då far hade två bilar en kort period, det var mycket trevligt. Men imorgon skall jag använda mig av kollektivtrafiken, resan som med bil tar drygt en timme kommer att ta dubbelt så lång tid. Jag väntar.