Jag står i mörkerrummet ihop med några andra tjejer. Vi går på gymnasiet och har lektion i foto. Det är eftermiddag och vi ska gå ända till fem men läraren är schysst och brukar släppa oss en kvart tidigare så att vi inte ska behöva vänta så länge på bussen. Läraren har också haft en lång dag. Hur som helst så står vi där i mörkerrummet och försöker skapa bilder vid våra maskiner. En tjej lyssnar på radio i hörlurarna. Det doftar av kemikalier och någon använder snurrdörren för att komma ut i ljuset. Det är lugnt och ganska trevligt.

Tjejen med radion, hon är tvåbarnsmor idag, nämner något om någon byggnad som rasat i USA eller om det var flygplan som hade störtat. Varken vi eller hon som hörde nyheten förstod. Vi jobbade vidare, vi anade slutet av skoldagen. Hon upprepar nyheten efter en stund och sakta börjar vi inse att något sort och otäckt har skett. I mörkerrummet tappar man känslan för tid och rum och rätt vad det är slutar vi för dagen.

I skolans café, som jag måste passera, står nyheterna på och en av de få lärare som är kvar tittar koncentrerat på bilderna. Flygplan rätt in i byggnad. Va? Mitt i New York?  Nyhetsuppläsaren, eller om det var läraren, säger något om Al-Qaida. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt trots de rörliga bilderna och rusar vidare till bussen. Radionyheterna hörs över hela bussen som är full med människor på väg hem från jobbet eller skolan men ingen gapar eller stojar.

Väl hemma slår jag på teven och tittar. Jag tittar hela kvällen. Om och om igen ser jag husen rasa och människor fly för sina liv. Det är rök och damm. Det är panik, skräck, chock. Och död. Och hat. Vet ni vad jag kände efter att ha kollat på nyheterna i flera dagar; sorg. Än idag när jag tänker på händelsen, på det som ledde fram till den och på efterspelet som fortfarande pågår så känner jag sorg, sorg över allt hat som finns. Det river och sliter i hjärtat, rent av  i själen, hur kan vi vara så onda mot varandra.