Äntligen töväder, äntligen smälter snön, fast det går väl sakta på vissa ställen men ändå vad skönt att kunna gå i andra skor än vinterskor.

Här bor jag (inte på gatan, och inte just på denna gata) och det är okej, faktiskt.

Idag är en bra dag.
Promenerat i solen. Träffat fina ganska nya vänner. Fått en bra nyhet.

För körledaren. Av David, en psalm.

Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.

Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.

Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Döda de onda, Gud!
Låt mördarna försvinna,
de som trotsar dig med sina ränker
och fåfängt höjer sin röst mot dig.
Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre,
och avsky dem som reser sig mot dig?
Jag hatar dem med glödande hat,
mina fiender har de blivit.
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.


(Ps 139:1-24)

Jag behöver lite fler high heel occasions i livet. Eller så får jag ha dem även när det inte är tillfälle...

Telefonkiosken. Förr såg man dem lite överallt utan att se dem, nu är de så få att man reagerar när man ser en.

Någonstans på västgötaslätten finns denna rosa uppenbarelse.

Nu är den runt hörnet; våren. Fram med tygskorna och en tunnare mössa. Det finns hopp om värme!

Jag kom på att jag skulle skriva om hur man (jag) vill strunta i vad andra tycker och tänker men att det är svårt att göra det och det kanske inte ens är bra eller nödvändigt. Det är helt klart lättare att inte bry sig när man är anonym, när man ingen känner. Då, när man är anonym, kan man byta stil från en dag till en annan och ingen bryr sig eftersom de inte känner dig men så fort man lämnar anonymiteten får man stå till svars för sig och ta gliringar om det mesta trots att det är saker som för dig är petitesser. Hmm... Var det verkligen detta jag ville skriva? Menar jag vad jag skriver och vad menar jag med det? Hmm...

Jag tänkte skriva ett fint och genomtänk inlägg om att bli vuxen, om hur det var att vara tonåring, om att ha bra föräldrar även om de såklart inte är så bra som man trodde när man var fem år och om hur relationen till föräldrarna förändras när man är vuxen. Men nej det blir inget sådant ordbajsande inlägg.