ord
Jag tänkte skriva ett fint och genomtänk inlägg om att bli vuxen, om hur det var att vara tonåring, om att ha bra föräldrar även om de såklart inte är så bra som man trodde när man var fem år och om hur relationen till föräldrarna förändras när man är vuxen. Men nej det blir inget sådant ordbajsande inlägg.
Puttar upp, puttar upp...Det är ju vad sorkar gör, puttar upp jord till en liten hög på gräsmattan. Dags igen att putta upp en liten "hög" hos dig.
Du är inte lika deppig i dina texter numera. Fast den här med uteblivet "ordbajsande" kändes något snopet. Kan berätta för dig att det inte endast är föräldrar som ur olika åldersperspektiv "förändras". Det gäller ju även för de som är barn till föräldrar. Vad kan en mamma eller en pappa tycka om förändringen hos sitt barn när barnet kommit upp i mogen ålder? Det är nog någonstans där man möts på livets väg. Plötsligt börjar barnets väg och föräldrarnas väg att mer än förut löpa samman. De tittar mer i samma kikare.
Nä, nu är det visst jag som bajsar ord...
Det är som vanligt roligt att du kommenterar! Jag kunde inte sätta ord på mina tankar därav inte det inlägget som kunde ha blivit. :) Efter att du tyckte att jag var deppig på bloggen har jag försökt ha lite odeppigare inlägg.
Jag ser nog lite annorlunda på mina föräldrar. När jag var fem år och under mina barndomsår hade jag många öppna konflikter med mina föräldrar. Mamma var irriterad och pappa var sträng. (Men jag var nog inte bara snäll...) Så i en mening uppfattade jag nog dem inte som särskilt bra. När jag sedan växt upp och sett mer av världen inser jag att jag har väldigt bra föräldrar som älskar mig.
Klart att man bråkade med föräldrarna när man var liten men det är ju en del i att växa upp.
